När Röda Korset säger NEJ – en fransk lektion i värdebaserat ledarskap

En viktig del av Röda Kors- och Röda Halvemånerörelsen är såklart utbytet vi har mellan våra olika nationella föreningar. Detta utbyte sker på många sätt och nivåer. Jag besökte nyligen Franska Röda Korset för att möta min ordförandekollega och andra. Det var länge sedan ett utbyte på ordförandenivå även om vi har mycket annat fint samarbete. Jag minns att jag tänkte när vi hälsade, medan han nästan krossade benen i min högerhand, att den franska titeln ”Président” passar Jean-Jacques Eledjam fint. Han är majestätisk, kraftfull, med en silvrig lejonman och intensiv blick.

Monsieur Eledjam omedelbart till väsentligheterna. Och vi hamnar i ett djupt samtal om Röda Kors- och Röda Halvmånerörelsens stödjande roll i en tid då många stater inte lever upp till Genève-konventionerna. Han är orolig över hur den svenska regeringen inte tycks gå före längre när det gäller asylrätt och flyktingmottagande, och hur omvärlden därmed förlorar en viktig förebild. Han vill veta mera om Svenska Röda Korsets roll i mottagandet hösten 2015, och vänder sig till vår rörelserådgivare Margareta Ottosson, med på mötets och som befann sig mitt i stormens öga. (Vi är stolta över att vi lyckas göra allt på franska, inklusive vår presentation för den franska ledningen. Även om vi snubblar på att familjeåterförening inte förkortas RFL utan RLF; att jag blandar ihop ”bénévoles” (frivilliga) med bénéficiaires (deltagare) och att vi inte vet vad skottsäker väst heter (gilet anti-éclats såklart, det vet väl varenda människa😉.

Han berättar om ett antal situationer där Franska Röda Korset valt att säga NEJ till regeringen under det senaste året. Bland annat när de ombads bistå i tömning av läger för flyktingar i Calais, på ett sätt som de ansåg stred mot de flesta grundprinciper men framför allt mot humaniteten. Här är den franske ordföranden knivskarp: ”Vi sorterar inte medmänniskor. Aldrig någonsin. Vår uppgift är att se till behoven. Att rädda liv och att ge hopp. Det spelar ingen roll om människan framför dig är flykting, hemlös medborgare, utsatt migrant eller något annat. Om personen behöver stöd skall vi finnas där. Och de förutsättningar vi erbjuder, om vi till exempel inrättar ett centrum eller en mötesplats, skall vara människovärdiga”. Monsieur Eledjam menar att förtroendevalda ledare i rörelsen har en oerhört viktig uppgift när det gäller att stötta anställda och volontärer i svåra vägval, och att grundprinciperna måste ligga till grund för besluten. Samt att detta värdebaserade ledarskap är extra viktigt i en tid när många världens regeringar – på vars direkta mandat vi arbetar – svajar när det gäller humanitära frågor, asylrätten med mera.

Under vårt besök hos Franska Röda Korset får vi också en genomgång av hur de arbetade vid attentaten, bland annat i januari 2015 (Charlie Hebdo), i november samma år (Bataclan, Paris) och i juli (Nice). Vi får veta att man haft många och svåra diskussioner om vilka risker man kan utsätta frivilliga för. Men att de kommit fram till att vi MÅSTE agera också i mycket svåra omständigheter. De har också diskuterat mycket vad som menas med en ”kris” eller en ”katastrof” i ett modernt välfärdsland som Frankrike.

Vi träffar många olika medarbetare och diskuterar många ämnen. Men det vi starkast tar med oss hem är hur mycket vi tjänar på utbyte med andra, och att vi i mångt och mycket har samma utmaningar och dilemman.

På väg hem tänker jag på det som den franska feministen och filosofen Julia Kristeva formulerade efter Charlie Hebdo (fast det kunde lika gärna kunnat vara Voltaire, Drottning Kristina eller Montaigne): ”La Tolérance est le degré zéro du questionnement” – toleransen är ifrågasättandets nollpunkt.

Och jag tänker att ledare som Monsieur Eledjam är som ett upplyst fönster i mörkret, som hjälper oss att hitta rätt.

Publicerat i Okategorisrad | Lämna en kommentar

Vad hade Gertrud och Omar förväntat sig av oss?

Jag och en rödakorsare i Malmö – Bosse – står framför en monter på Malmö Museum. I montern hänger hans mammas rödakorsuniform. Hon hette Gertrud och fanns med när flera hundra tusen flyktingar kom till Sverige i slutet av Andra Världskriget. 2000 av dem fick husrum på Malmö Museum, som över en natt gjorde om sina lokaler till flyktingförläggning. (Handlingskraft!) Där arbetade hon som volontär. Och hon dog på sin post: Hon smittades av fläcktyfus och dog när Bosse var helt liten. Men han berättar att hon ler på alla bilder han har kvar. Gertrud var så otroligt stolt över Röda Korset. Och över Sverige.

Jag besökte vår Malmö-krets i veckan: Nästan 800 frivilliga med ordförande Kerstin i spetsen. Nästan 50 olika verksamheter. Många medlemmar, flera anställda. Jag känner tacksamhet gentemot denna krets och andra, som i höstas hedrade vårt humanitära arv, och gjorde enorma insatser i vårt mottagande av medmänniskor på flykt. De utvecklar sin verksamhet utifrån rubriken i vår strategi: Samverkan och beredskap i ETT Röda Kors.

Utanför Malmö Museum står en av de vita bussarna, och jag får gå ombord. Tiden stannar. Just denna Vita Buss hittades på en soptipp i min hemstad Sollefteå av en slump, och renoverades. På en av bårarna ligger en resväska med vårt emblem som det såg ut då. Och jag kommer att tänka på ett Röda Halvmånen-emblem. På en trasig, tom väst vid ett bilvrak utanför Aleppo.

Historien och nuet hänger ihop. Och behovet av vårt arbete med att ge hopp och rädda liv är större än någonsin.

När jag kommer tillbaka till Röda Korsets hus vid Mariatorget brinner levande ljus i entrén, till minne av de volontärer som, än idag, dör på sin post för Röda Korset precis som Gertrud gjorde. Men våra volontärer som arbetar i krig, dör numera sällan i sjukdomar. De dör för att krigets lagar inte respekteras. För att sjukvård och humanitära organisationers medarbetare utgör medvetna militära mål. En av dem som dog i den senaste attacken, mot en konvoj på väg till Aleppos utkanter, var Omar Barakat. Han ledde en av våra kretsar i Syrien.

Olika länder, olika nationella föreningar, olika tider. Men: Gertrud och Omar gav aldrig upp när det gäller hopp och humanitet. Vi får inte göra det heller. Världen har inte sett så här mörk ut på länge. Och vi vet att människor utsätts för fruktansvärda saker på så många håll både här hemma och långt borta. Men vi måste hålla fast vid tanken att krig hittills alltid tagit slut. Och att människor på något sätt reser sig, som efter översvämningarna vi nu ser i Nordkorea. En del saker blir bättre, även om det kostar blod, svett och tårar.

Och vi MÅSTE komma ihåg att varenda liten sak vi gör hjälper. Från Malmö till Mosul.

När vi lägger ihop allt vi gör, blir det ganska mycket…

 

Publicerat i Okategorisrad | Lämna en kommentar

Ett år av hopp och förtvivlan

Fristad

Det har strax gått ett år sedan den här bilden togs av mig och en av våra frivilliga i Röda Korset. Det är en favoritbild: Jag gillar att jag sitter på knä i Fristad och tänder ett ljus för medmänniskor på flykt. Och att det ser ut som om han, som ganska nyss kommit som ensamkommande flyktingbarn och som nu är en av våra volontärer, vakar över mig. Det ligger så mycket i den metaforen. Den säger något om hur kort steget kan vara från att befinna sig i en extremt utsatt situation, till att vara någon som stöttar andra och hjälper oss i vårt arbete med att lindra och förhindra mänskliga katastrofer. När jag ser bilden nu, tänker jag också på att den togs precis när en av våra regioner samlade alla sina kretsar just i Fristad, för att samordna sig i den jätteinsats för medmänniskor på flykt som just dragit igång då. Och jag minns hur attityden var hos våra rödakorsare på det mötet: ”Nu ställer vi om! Nu gör vi det vi gjort innan men också en massa nytt! Vi orkar! Och nu tar vi en massa nya volontärer ombord. Samt: Får vi slut på frivilligledare så hittar vi fler bland våra nya engagerade”. En enastående inställning till en gigantisk utmaning. TACK alla som trodde på att detta skall vi klara, tillsammans! Det har nu gått ett år som visat att Röda Korset är en organisation som gör stor skillnad. Att vi är att räkna med när det gäller. Vi var snabbt på plats i höstas för att ge människor som kom till Sverige ett medmänskligt välkomnande. Många nya och gamla rödakorsare hjälpte till både vid mottagandet, men sen också i våra lokalsamhällen. Vi var långt ifrån ensamma om att göra stora insatser. Men här kommer litet om just oss:

  • I höstas vi fick in närmare 5 000 nya volontärer. För vår del var är detta den största mängd volontärer som vi rekryterat under hela efterkrigstiden. Dessa nya har fått bra stöd och ett varmt välkomnande av redan engagerade rödakorsare.
  • Vi har idag aktiviteter på eller i anslutning till asylboenden på 270 orter i Sverige. Det handlar om att träna svenska, olika fritidsaktiviteter, som fotboll och simning, öppna hus, juridisk rådgivning och mycket annat. Parallellt fortsätter vi med grundläggande insatser som efterforskning och familjeåterförening.
  •  Rödakorsare bryter isolering, skapar sociala aktiviteter och gör väntan på ett ovisst beslut lättare för de människor som flytt till Sverige. Under året har rödakorsare fortsatt gjort skillnad för de människor som flytt till Sverige genom olika sociala verksamheter på asylboenden och på Röda Korsets mötesplatser runtom i landet. Röda Korset har även hjälpt anhöriga som förlorat kontakten med varandra på grund av migration och flykt genom vårt arbete med efterforskning.

Ibland talar vi om hösten 2015 som något avslutat. Men självklart var det bara en början och vi behövs mer än någonsin. Nu börjar vi se de fruktansvärda konsekvenserna av de nya lagarna som innebär tillfälliga uppehållstillstånd och oerhörda svårigheter att förena familjer. Röda Korset skall stödja vår regering och arbetar på direkt mandat av den. Men vi MÅSTE protestera när politiken inte värnar asylrätten och det humanitära perspektivet. Hur tänker regeringen att vi skall få till en bra integration när människor tvingas leva i ovisshet i flera år, och inte får vara med sina allra närmaste? Riv lagen. Inte familjer. Och fortsätt kämpa, i det stora och i det lilla: Medmänniskorna på flykt har inte blivit färre, när vi nu i dagarna högtidlighåller årsdagen av På Flykt-insatserna.

Publicerat i Okategorisrad | 1 kommentar

”This Hard Land” – till en medmänniska på flykt?

Bruce Springsteen har alltid varit både party och politik. Det är ingen slump att han gjorde filmmusik till ”Philadelphia” i en tid då homosexualitet och aids fortfarande var tabu och ingen kunde stava till HBTQ-rättigheter, eller att han sjunger om humanitet och empati för den lilla människan i en värld när allt tycks gå åt andra hållet.

På sina konserter brukar han prata politik mellan låtarna. I det stora och i det lilla. Men det gjorde han inte i natt, för oss lyckliga satar på Ullevi i Göteborg. Han bara levererade, tillsammans med Patti Scialfa – ”the Queen of E Street” och de andra i bandet; nästan fyra timmar av ren och skär eufori.

Men. Han avslutade med This Hard Land. Helt själv på scen, akustiskt, framför 60 000 människor som höll andan. En sång som han nästan aldrig spelar. Den skulle ha varit med på ”Born in the USA”-plattan men ströks.

Nu sjöng han den, och den växte till en kommentar till vår mörka tid, med minst 65 miljoner medmänniskor på flykt.

Now even the rain it don’t come ’round
It don’t come ’round here no more
And the only sound at night’s the wind
Slammin’ the back porch door
It just stirs you up like it wants to blow you down
Twistin’ and churnin’ up the sand
Leavin’ all them scarecrows lyin’ face down
Face down in the dirt of this hard land…

Men så, ändå, en glimt av hopp på slutet:

Just one kiss from you my brother
And we’ll ride until we fall
We’ll sleep in the fields
We’ll sleep by the rivers and in the morning
We’ll make a plan
Well if you can’t make it
Stay hard, stay hungry, stay alive
If you can:
And meet me in a dream of this hard land!

Jag vill tillägna sången This Hard Land alla som tvingats fly, och alla som tvingats bli kvar, och alla som kämpar i stort och smått för att världen skall bli lite bättre, lite medmänskligare, lite lättare att uthärda. Jag har följt Bruce Springsteen i 30 år. Hans musik ger mig hopp och kraft. Du har kanske andra artister, konstnärer eller poeter som håller dig flytande. Men vem vi än inspireras av, så ger kulturen oss små stänk av lycka. Oavsett om det är ruiner i Palmyra, ett bibliotek i Skövde eller en konsert i Juba. Tack för det.

Publicerat i Okategorisrad | Lämna en kommentar

Lagförslaget revs inte. Så vad slits nu itu?

Midsommartid i Sverige. Den där vackra, vemodiga tiden då de ljusa nätterna är som gjorda av glas och vi knappt hunnit förstå att vintern är över. Nu skall allt hända, alla skall hinna ses och luften vibrerar av förväntningar.

Men jag vet, att ringde jag min far skulle han säga: ”Jahapp, nu vänder det. Nu blir det bara mörkare igen”.

Och det är dessvärre inte bara nätterna som nu blir mörkare i vårt land.

När jag får beskedet om dagens beslut i vår riksdag, befinner jag mig på en väldigt speciell plats mitt ute på den schweiziska landsbygden, nämligen Ecogia, den internationella rödakorskommitténs (ICRC) träningsanläggning. Här har Röda Korset/Röda Halvmånen, just under midsommarveckan, samlat nyvalda ordförande och generalsekreterare för nationella föreningar från hela världen.

Det är nu svårt, mycket svårt, att se mina kollegor från Libyen, Centralafrikanska Republiken, SydSudan, Ukraina eller Turkiet i ögonen och berätta vad Sveriges riksdag precis beslutat, som minskar möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Och de som får asyl, får nu bara tidsbegränsade uppehållstillstånd.

Dessutom blir det, med nya lagen, oerhört svårt att få återförenas med sina närmast anhöriga. Med den nya lagen är det i princip bara de som får flyktingstatus som har rätt till familjeåterförening. De flesta som får asyl i Sverige hör till gruppen alternativt skyddsbehövande och de får inte den rätten. Det betyder att människor som flytt till Sverige kan få leva utan sina barn, make eller maka så länge lagen gäller. I TRE ÅR.

Det fattas några runt vårt bord på kursen här i Genève. Vi har inga kollegor på plats här på vår ledarskapskurs, från exempelvis Syrien, Eritrea, Tchad, Afganistan eller Libanon. I något fall beror det på att dessa ledare redan hunnit bli varma i kläderna, men i de flesta fall beror det på att situationen i deras hemländer gör att de helt enkelt inte kan resa iväg en vecka.

Igår mötte vi Elhadj As Sy, generalsekreterare för vår internationella federation av Röda Kors/Röda Halvmåne-föreningar. Han var mycket tydlig med hur han såg på det allt hårdare humanitära klimat vi nu ser i land efter land: han menar att oviljan hos världens länder att hjälpas åt med att ta emot medmänniskor på flykt, inte handlar om ekonomi: det handlar om lika delar rädsla och likgiltighet. När jag hör honom tala tänker jag på min resa till New York i höstas, och våra möten med olika FN-organ och andra inför World Humanitarian Summit som hölls i Istanbul i maj.

ALLA sa saker till oss, på exakt samma tema: TACK SVERIGE! ”Tack för att ni tar emot så många flyktingar. Tack för att ni står upp för humanitet. Tack för att ni utgår från humanitet när ni fattar beslut. Tack för att Sverige håller Dag Hammarskjölds, Wallenbergs och Folke Bernadottes fanor högt. Vi tänker att om ni, ett litet land men med stort hjärta, kan fatta beslut på humanitära grunder, då behöver inte resten av världen ge upp”.

Detta hörde vi i vartenda sammanhang under vår resa.
Och inte bara under den resan. Vi får höra det var vi än kommer.

Men vad skall vi svara? Är vi säkra på att vi fortfarande är så modiga i Sverige? Är vi en ”humanitär stormakt” som någon sa?

Röda Korset är opartiska och neutrala. Och vi har en unik stödjande roll gentemot våra regeringar. Men nu måste vi ställa frågan: vad hade min företrädare Folke Bernadotte med de vita bussarna sagt om den senaste tidens utveckling: med våra skärpta ID-krav? Med lagstiftning som i stort sett omöjliggör familjeåterförening? Med tillfälliga uppehållstillstånd. Med budskap om att Sverige måste ned till ”EU:s lägstanivåer för flyktingmottagande”?

Vad skulle hända om vi, i pyttelandet Sverige med en tradition av stora humanitära visioner, istället sa: ”Vi går före! Vi vet att det ohyggligt, svårt och påfrestande att ta emot människor på flykt, men vi fortsätter! Och vi förväntar oss att ALLA länder hjälps åt! Vi har gjort det förut – som efter andra världskriget – och vi kan göra det igen!

Jag har hunnit göra många resor till våra kretsar och regioner under mitt första år som ordförande för Svenska Röda Korset. Men också ute i världen: jag har varit i Ungern, Syd-Sudan, Sudan, Kenya, Etiopien, Schweiz, Syrien, Libanon, Frankrike, Österrike, USA och Italien. Den samlade bilden handlar om de enorma förväntningar som finns på Sverige, på grund av vår historia och det mod och den medmänsklighet vi visat.

Var finns dagens ledarskap som går före och visar att världen går att förändra? Finns det svenska namn idag vi kan sätta bredvid Bernadotte, Wallenberg och Hammarskjöld?

Röda Korset är rädda om vår neutralitet. Men bland våra grundprinciper står HUMANITET allra överst. Vi försöker kämpa för den internationella humanitära rätten. Vi höjer våra röster när sådant våra regeringar kommit överens om – som rätten att söka och få asyl – äventyras.

Hur rimmar de beslut Sveriges riksdag fattade idag, med bilden av oss som en humanitär stormakt?

Till helgen får jag åka hem till mina barn. Men hur ska jag kunna ringa upp vänner från Syrien – som Samar – och fråga hur hon tagit beskedet om att hon inte kommer träffa sin far eller sin dotter på ytterligare tre år?

Publicerat i Okategorisrad | Lämna en kommentar

Volontär på liv och död

image.jpgDen 8 maj firar Röda Kors- och Röda Halvmåne-rörelsen sin egen dag över hela världen. Själv gör jag det i Skövde och Skara. Men det är ett firande med tårar i ögonen. Bland våra många miljoner volontärer är det alldeles för många som skadas eller dör medan de räddar liv och ger hopp. Vår vision är att ingen skall lämnas ensam i en katastrof. Men, som sjuksköterskan Karin Levenby Bovy säger i en intervju på vår hemsida: ”Jag är inte rädd för att dö. Men jag vill inte dö ensam”.

Varje dag både dör och skadas människor när sjukvårdspersonal och sjukhus attackeras, trots att det är förbjudet enligt krigets lagar. Sjukvård får aldrig bli en måltavla. Den här veckan går Röda Korset ut i en kampanj för att uppmärksamma krigets lagar och hylla alla dem som riskerar sina liv för att ge sjukvård i skottlinjen. Först ut är just nämnda Karin Levenby Bovy. Hon har jobbat som utsänd för Röda Korset och Internationella rödakorskommittén (ICRC) på många håll i världen, som i Sierra Leone och Afghanistan.

2 398 attacker har dokumenterats mot sjukvårdsinstitutioner och sjukvårdspersonal i 11 länder under åren 2012-2014 av ICRC.
1 933 av dessa händelser var riktade mot lokala sjukvårdare, däribland 262 från nationella rödakorsföreningar. 18 attacker skedde mot personal från ICRC och 121 mot internationella organisationer. Bara i Syrien har över 60 av våra volontärer dödats sedan kriget bröt ut.
De flesta händelser inbegrep militära styrkor eller väpnade grupper, men också polis och enkilda individer. Merparten av attackerna riktades mot hälsokliniker, sjukhus och ambulanser.

Läs gärna mer på redcross.se

Publicerat i Okategorisrad | Lämna en kommentar

I rörelse: TACK Ulrika!

Den här veckan har Karin Boyes klassiska dikt I rörelse funnits med mig, och särskilt de sista orden: Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr!

I mitt eget liv pågår stora förändringar, och Karin Boye ger mig mod på färden. Men hon inspirerar mig också i mitt uppdrag som stolt ordförande för Röda Korset. Vi växer så det knakar, samtidigt som mycket utvecklingsarbete pågår. Och då – mitt i detta – bryter vår generalsekreterare upp, på väg mot nya äventyr. Och tänk, jag känner mig ändå lugn!

Det har varit ett rent privilegium att få arbeta med Ulrika Årehed Kågström. Det Ulrika gjort för Röda Korset i sitt ledarskap, i såväl framgång som i kris, är enastående. Nu har hon, efter många år hos oss, tackat ja till att bli generalsekreterare för Cancerfonden.

PowerLadies

Bilden visar vår tidigare ordförande Eva, jag, Ulrika och vår vice ordförande Hala under våra internationella möten i Genève i vintras.

Det är alltid blandade känslor när en person slutar. Vi kommer alla sakna henne oerhört, och det är vemodigt. Samtidigt känner jag en stor trygghet i det lagarbete som vi har i både styrelsen och ledningsgruppen. Och inte bara där: Utan hos alla våra ledare – förtroendevalda, anställda, frivilliga – i varenda hörn av Svenska Röda Korset, på nästan 1 000 platser i landet!

Längtan efter nya utmaningar både måste respekteras och uppmuntras. Precis som Ulrika har sagt så är timingen bra. Vi är mitt uppe i att göra verklighet av en stark strategisk inriktning. Och vi har flera mycket viktiga utvecklingsprocesser på gång. Men vi har också en styrelse och ledning som är varma i kläderna. Det gör att alla processer som har påbörjats med anledning av den strategiska inriktningen kommer att kunna fortsätta som det var tänkt. Skulle något kräva litet mera tid, så gör det inget.

Nu börjar arbetet med att rekrytera en ny generalsekreterare. På tisdag träffas presidiet för att påbörja förberedelserna för en riktigt bra rekryteringsprocess, och i början av maj träffas styrelsen: Först då vet vi något om processen. Men jag vill vara tydlig med att Ulrika själv kommer att vara behjälplig och närvarande på alla sätt de närmaste månaderna. Skulle vi inte ha någon ny generalsekretare på plats när Ulrika lämnar kommer en tillförordnad generalsekreterare att utses under tiden vi rekryterar.

Och, som Karin Boye skrev:

Visst finns det mål och mening med vår färd. Men det är vägen som gör mödan värd!

Publicerat i Okategorisrad | Lämna en kommentar

Ledarskap byggt på humanitet eller rädsla?

empire state

Empire State Building Foto: Kristina Sperkova 

Samma dag som Raoul Wallenberg (född 1912) dödförklaras av de svenska myndigheterna befinner jag mig i New York. Jag och min vice ordförande Hala Mohammed går till minnesmärket över honom (ett av 30 i världen) utanför FN:s högkvarter. Vi lägger varsin hand på den berömda portföljen av brons, liksom kvarlämnad mitt i steget och skapad av makarna Kraitz för att påminna oss om att alla kan, på sitt sätt, gå i hans fotspår.
Hala och jag, annars väldigt pratglada rödakorsdamer, blir tysta medan Maude Fröberg fotar oss. Vi tittar på varandra och inser att vi är …generade.

Vi har i USA träffat några av det Amerikanska Röda Korsets 500.000 (!) volontärer och fått se deras insatser för utsatta medmänniskor i extremt tuffa miljöer. Vi har mött chefer för olika FN-organ och diskuterat prioriterade frågor inför det humanitära toppmötet i Istanbul. Vi har träffat olika stiftelser, olika universitet, framstående ledare. Och alla säger samma sak, med emfas: TACK SVERIGE! ”Tack för att ni tar emot så många flyktingar. Tack för att ni står upp för humanitet. Tack för att ni utgår just från humanitet och inte rädsla när ni fattar beslut. Tack för att Sverige håller Dag Hammarskjölds, Wallenbergs och Folke Bernadottes fanor högt. Vi tänker att om ni, ett litet land men med stort hjärta, kan fatta beslut på humanitära grunder, då behöver inte resten av världen ge upp”.

Detta hör vi i VARTENDA sammanhang under vår resa: Boston, New York, Washington.
Men vad skall vi svara? Är vi säkra på att vi fortfarande är så modiga i Sverige? Röda Korset är opartiska och neutrala. Och vi har en unik stödjande roll gentemot våra regeringar. Men vi måste ställa frågan: vad hade min företrädare Folke Bernadotte med de vita bussarna sagt om den senaste tidens utveckling: Med. ID-krav för att ta sig in i Sverige och söka asyl? Med lagförslag som i stort sett omöjliggör familjeåterförening? Med budskap om att Sverige måste ned till ”EU:s lägstanivåer för flyktingmottagande”? När vi talar om den politiska krisen med fasansfulla humanitära konsekvenser, som om detta vore en kris för världens rikaste länder?

Vad skulle hända om vi i pyttelandet Sverige, med en tradition av stora humanitära visioner, istället sa: ”Vi går före! Vi vet att det ohyggligt svårt och påfrestande att ta emot väldigt många människor på flykt, men vi fortsätter! Och vi förväntar oss att ALLA länder hjälps åt! Vi har gjort det förut – som efter andra världskriget – och vi kan göra det igen!”

Den här resan till USA har varit en verklig ögonöppnare för mig. Röda Korset betalar inte själva resan eftersom jag bjudits via min forskning till Boston för att tala. Och när jag ändå är här har jag passat på att träffa ett antal rödakorskretsar och Röda Korsets ledning i Washington. Men, som sagt, vi har hunnit med många andra fruktbara utbyten också. Och den samlade bilden är de enorma förväntningar som finns på Sverige, på grund av vår historia och vårt mod.

Var finns dagens ledarskap som går före och visar att världen går att förändra? Finns det svenska namn idag vi kan sätta bredvid Bernadotte, Wallenberg och Hammarskjöld? (Det är här jag och Hala börjar skruva på oss när vi får frågan..).

I alla händelser har vi anledning att vara stolta över vår organisation. Samma dag som vi fått ny kunskap om att leda och utveckla volontärer, genom lärdomar som bl a drogs efter Röda Korsets insatser under 9/11, Sandy och Katrina, får vi följa med frivilliga och ledning till Bryant Park. Därifrån får vi och media uppleva hur Empire State Building nu lyses upp i Röda Korsets/Röda Halvmånens färger, för att hylla det våra volontärer gör varje dag för att rädda liv och ge hopp.

Vänner. Vi gör skillnad. På riktigt. Och det gör vi från lägenhetsbränder i Bronx till vattenverk vid Nilen till asylboenden i Vänersborg. Vi gör det i Röda Korset och i många andra ideella organisationer.

I maj deltar vi i World Humanitarian Summit i Istanbul. Och vi tänker baske mig göra skillnad där också. Vi förväntar oss att världens ledare som samlas där kommer överens om åtgärder som utgår från humanitet och inte från rädsla.

 

Publicerat i Okategorisrad | Lämna en kommentar

När man skjuter volontärer

Under min resa i Syrien nyligen hade jag en bok i väskan. Kerstin Thorvalls moderna klassiker ”När man skjuter arbetare”, om det mörka 30-talet: Ett decennium som i Sverige inleddes med katastrofen i Ådalen, då militären sköt ned demonstrerande arbetare som desperat försökte få en bättre framtid. Vi vet hur 30-talet slutade i världen.

Hur vill vi att detta decennium slutar? Det årtionde som bland annat började med fredliga demonstrationer i Syrien, som nu är världens farligaste land, i praktiken omöjligt att vara kvar i för den som vill överleva. Det gäller också Röda Korsets/Röda Halvmånens egna volontärer: Sedan kriget bröt ut har minst 53 av dem dödats i Syrien. Vad har hänt med krigets lagar när man dödar volontärer som försöker nå alla delar av civilbefolkningen med mat, medicin och blöjor? De är helt oskyddade. De arbetar ideellt. De är ofta lika unga som mina tonåringar hemma. Deras enda ”vapen” är ordet HUMANITET och en symbol som borde skydda dem.

Vad säger detta om vår tid? Vilken framtid vill vi berätta för nästa generation att vi försökte skapa?

Vi lever i en mörk era, där humanitära organisationer över hela världen försöker bistå 60 miljoner medmänniskor på flykt. En miljon människor sökte förra året asyl i EU. Där det bor 500 miljoner. Det betyder EN flykting per 500 invånare. Och vad svarar de flesta länder i EU? De svarar NEJ. Vi kan inte ta emot. Det är för mycket. En medmänniska per 500. Det går inte. Det blir systemkollaps. Vi måste stänga våra gränser. Det är obegripligt att EU-länder säger NEJ. Eftersom alla ställt sig bakom de mänskliga rättigheterna, ställt sig bakom Genèvekonventionerna. Och ställt sig bakom asylrätten: Den som säger att den människa som behöver skydd har rätt att söka – och få – asyl. Men detta tycks den rika delen av världen ha glömt.

Ordet NEJ till medmänniskor på flykt tedde sig än mer obegripligt för mig efter den resa jag nyligen gjorde till Syrien. Jag vill berätta. Men vad kan man skriva utan att det blir platt? Vad kan göra de människor som är kvar och kämpar för sina liv rättvisa?

Det jag bevittnade – till exempel i Homs, förut en fantastisk stad av Stockholms storlek – är osannolikt i sin grymhet. Vi tog oss genom kilometer efter kilometer av betongrester och grus, där människor försöker överleva. Det är lika kallt där som här på vintern. Det finns inte el, inte vatten, inte bränsle. Barn bevittnar eller faller offer för självmordsbombningar. Förutom allt annat som sker när civila blir direkta måltavlor som led i militära strategier, när krigets lagar och den internationella humanitära rätten är satt ur spel.

Homs1

Om inte vår systerorganisation Röda Halvmånen och andra fick tillträde till städer och byar med vatten, mat, blöjor, mediciner och värmekällor skulle människor frysa och svälta ihjäl. Åtta timmar från Stockholm.

Nästa bild visar barn vi träffade på ett av våra ”Safe Centers” i Homs:

Homs2

I just den här stadsdelen briserade ännu en självmordsbomb precis när vi varit där. Ytterligare 60 döda: För våra volontärer att hantera. För barn att bevittna. Några av dem samlas i vår lokal, som är iskall och delvis saknar tak. Men barnen ser dockteater och skrattar när elefanten säger till lejonet att man måste borsta tänderna när man ätit sin baklava.

Hemma hos barn som är kvar i Homs ser det ofta ut såhär (bilden visar ett vanligt kök):

Homs3

Men vi träffade också människor, som med hjälp av SARC (Syriska Röda Halvmånen) fått möjlighet att försöka återuppbygga sina hem. Några få hus bedöms så stabila att de går att få beboeliga. Tillsammans med lokalbefolkningen har de satt in nya fönster och dörrar, försökt reparera elnätet, satt upp tillfälliga vattenstationer. Vi träffar en familj som flyttat tillbaka. Pappan är försvunnen, men en mamma i min egen ålder har nu återvänt med sina tonårssöner. I deras lägenhet är det lika kallt som utomhus (någon plusgrad). De har ingenting. Men, som alltid i Syrien, bjuds vi ändå på gott kaffe som genom trolleri (när volontärerna nådde de belägrade spökstäderna Foua, Kefraya och Madaya i vintras, där man varit utan matleverenaser i fyra månader, bjöds SARC på kokat vatten med kryddor i, av den utmärglade befolkningen).

Vi får tala med sonen i familjen. Han är 17 år. Lika gammal som min Christoffer. Han säger att de vet att det är livsfarligt att stanna kvar. I Homs och i Syrien. Men de älskar sitt hem. Och sitt land. Och det lyser i ögonen på honom av lycka för att de är hemma. Tror att de lever under vidriga omständigheter. Och trots att han har sett ALLT under de senaste fem åren. När vi har lämnat deras hem går jag undan och gråter.

När jag håller mig till fakta och tekniska beskrivningar går det utmärkt: ”Krigets lagar respekteras inte. Efter fem år av stridigheter är stora delar av Syrien jämnat med marken. Mer än 4,5 miljoner syrier har tvingats fly utomlands, de allra flesta till angränsande länder. En miljon försökte förra året ta sig till EU. Som alltmer stänger sina gränser. Mer än 8 miljoner syrier är på flykt i sitt eget land”. När jag hör sådant, då håller jag mig lugn.

Men när en 17-åring bjuder på kaffe och hans iskalla, alldeles för smala hand snuddar vid min arm, och han är så lycklig över att vara i Homs, då går det inte.

Jag gråter och blir förbannad så mitt blod kokar.

Jag tänker att detta kokande blod måste bli till bränsle. För oss alla. Så att vi orkar fortsätta påminna EU:s länder om asylrätten, som vi alla kommit överens om. De flesta av världens 60 miljoner flyktingar blir kvar i, eller i närheten av, katastroferna. Några lyckas ta sig till Europa, där världens rikaste länder säger att de inte har råd och inte orkar med.

Vi måste orka. Vi måste kunna vara solidariska även om det kostar. Även om det är besvärligt. Även om det är svårt med kulturkrockar, integration och språkförbistringar.

Innan jag reste ut ur Syrien besökte jag Umayyad-moskén i Damaskus, en av världens största och äldsta moskéer och ett arkitektoniskt underverk. Det känns typiskt för Syrien att man här, på en underbar plats, finner både Saladins grav och relikerna efter Johannes döparen. Moskén var tidigare en kyrka. Som i sin tur byggdes på och runt romerska lämningar. Så är Syrien. En korsväg för öst och väst. För många olika religioner och kulturer. Ett rikt land på så många sätt. Men som nu slits sönder av konflikter med många falanger inblandade, med olika grader av blodtörst och fanatism. Halva befolkningen är på flykt och enligt de senaste rapporterna har nästan en halv miljon människor dödats. Som om hela Göteborg skulle utplånas. Det inre av Damaskus är relativt oskadat, om än utmattat och överbefolkat av internflyktingar. Men några hundra meter från Umayyad-moskén går frontlinjen mellan det regimkontrollerade området och rebellerna: Damaskus’ förorter är bara grus.

Jag skulle vilja ta med de politiker och journalister som talar om ”en nation på gränsen till systemkollaps” och att vi inte verkligen inte kan ta emot fler medmänniskor i EU nu, dem skulle jag vilja ta med Syrien. Mindre än åtta timmar från Sverige, ett av världens rikaste länder. Jag skulle vilja visa dem hur ett land på kollapsens rand ser ut.

Var är humaniteten? Skall vi berätta för nästa generation om en tid då man sköt volontärer? Eller ska vi kunna berätta om en tid då vi inte lämnade någon människa ensam i en katastrof, även om det var svårt och kostade oss en del?

Publicerat i Okategorisrad | 1 kommentar

Röda Korset fick pris av Sveriges Kommuner och Landsting

Utdelning av SKL:s Psynkpris 2015 skedde på Psykisk Ohälsa-mässan i Stockholm, 3 februari 2016. Vid nomineringen lades särskild vikt vid verksamheter och personer som arbetar för ensamkommande och nyanlända barns och ungas psykiska hälsa.

Följande är vinnare av Psynkpriset 2015!

Berith Josefsson, Socialstyrelsen, Rasmus Persson, Kommunalråd och mottagare för Örebro Kommun, Röda Korset samt Musse Hosseini, ordförande för Ensamkommandes förening. fara illa.

Vi vann i kategorin samhällsansvar.

Motivering: För att Röda Korset envist träder in för barnens bästa och för arbetet med stöd till ensamkommande barn.

Om Psynkpriset:

PsynkprisetFör förtjänstfulla insatser kring barn och ungas psykiska hälsa – instiftades av Modellområdesprojektet 2010 som en uppmuntran, inspiration och uppskattning för de personer och verksamheter i vårt land som på olika sätt bidrar till barns och ungas psykiska hälsa. Priset utdelas årligen med en öppen nomineringsprocess. Beslut om pristagare fattas av styrgruppen för Uppdrag psykisk hälsa.

Publicerat i Okategorisrad | Lämna en kommentar