”This Hard Land” – till en medmänniska på flykt?

Bruce Springsteen har alltid varit både party och politik. Det är ingen slump att han gjorde filmmusik till ”Philadelphia” i en tid då homosexualitet och aids fortfarande var tabu och ingen kunde stava till HBTQ-rättigheter, eller att han sjunger om humanitet och empati för den lilla människan i en värld när allt tycks gå åt andra hållet.

På sina konserter brukar han prata politik mellan låtarna. I det stora och i det lilla. Men det gjorde han inte i natt, för oss lyckliga satar på Ullevi i Göteborg. Han bara levererade, tillsammans med Patti Scialfa – ”the Queen of E Street” och de andra i bandet; nästan fyra timmar av ren och skär eufori.

Men. Han avslutade med This Hard Land. Helt själv på scen, akustiskt, framför 60 000 människor som höll andan. En sång som han nästan aldrig spelar. Den skulle ha varit med på ”Born in the USA”-plattan men ströks.

Nu sjöng han den, och den växte till en kommentar till vår mörka tid, med minst 65 miljoner medmänniskor på flykt.

Now even the rain it don’t come ’round
It don’t come ’round here no more
And the only sound at night’s the wind
Slammin’ the back porch door
It just stirs you up like it wants to blow you down
Twistin’ and churnin’ up the sand
Leavin’ all them scarecrows lyin’ face down
Face down in the dirt of this hard land…

Men så, ändå, en glimt av hopp på slutet:

Just one kiss from you my brother
And we’ll ride until we fall
We’ll sleep in the fields
We’ll sleep by the rivers and in the morning
We’ll make a plan
Well if you can’t make it
Stay hard, stay hungry, stay alive
If you can:
And meet me in a dream of this hard land!

Jag vill tillägna sången This Hard Land alla som tvingats fly, och alla som tvingats bli kvar, och alla som kämpar i stort och smått för att världen skall bli lite bättre, lite medmänskligare, lite lättare att uthärda. Jag har följt Bruce Springsteen i 30 år. Hans musik ger mig hopp och kraft. Du har kanske andra artister, konstnärer eller poeter som håller dig flytande. Men vem vi än inspireras av, så ger kulturen oss små stänk av lycka. Oavsett om det är ruiner i Palmyra, ett bibliotek i Skövde eller en konsert i Juba. Tack för det.

Det här inlägget postades i Okategorisrad. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s