Vad hade Gertrud och Omar förväntat sig av oss?

Jag och en rödakorsare i Malmö – Bosse – står framför en monter på Malmö Museum. I montern hänger hans mammas rödakorsuniform. Hon hette Gertrud och fanns med när flera hundra tusen flyktingar kom till Sverige i slutet av Andra Världskriget. 2000 av dem fick husrum på Malmö Museum, som över en natt gjorde om sina lokaler till flyktingförläggning. (Handlingskraft!) Där arbetade hon som volontär. Och hon dog på sin post: Hon smittades av fläcktyfus och dog när Bosse var helt liten. Men han berättar att hon ler på alla bilder han har kvar. Gertrud var så otroligt stolt över Röda Korset. Och över Sverige.

Jag besökte vår Malmö-krets i veckan: Nästan 800 frivilliga med ordförande Kerstin i spetsen. Nästan 50 olika verksamheter. Många medlemmar, flera anställda. Jag känner tacksamhet gentemot denna krets och andra, som i höstas hedrade vårt humanitära arv, och gjorde enorma insatser i vårt mottagande av medmänniskor på flykt. De utvecklar sin verksamhet utifrån rubriken i vår strategi: Samverkan och beredskap i ETT Röda Kors.

Utanför Malmö Museum står en av de vita bussarna, och jag får gå ombord. Tiden stannar. Just denna Vita Buss hittades på en soptipp i min hemstad Sollefteå av en slump, och renoverades. På en av bårarna ligger en resväska med vårt emblem som det såg ut då. Och jag kommer att tänka på ett Röda Halvmånen-emblem. På en trasig, tom väst vid ett bilvrak utanför Aleppo.

Historien och nuet hänger ihop. Och behovet av vårt arbete med att ge hopp och rädda liv är större än någonsin.

När jag kommer tillbaka till Röda Korsets hus vid Mariatorget brinner levande ljus i entrén, till minne av de volontärer som, än idag, dör på sin post för Röda Korset precis som Gertrud gjorde. Men våra volontärer som arbetar i krig, dör numera sällan i sjukdomar. De dör för att krigets lagar inte respekteras. För att sjukvård och humanitära organisationers medarbetare utgör medvetna militära mål. En av dem som dog i den senaste attacken, mot en konvoj på väg till Aleppos utkanter, var Omar Barakat. Han ledde en av våra kretsar i Syrien.

Olika länder, olika nationella föreningar, olika tider. Men: Gertrud och Omar gav aldrig upp när det gäller hopp och humanitet. Vi får inte göra det heller. Världen har inte sett så här mörk ut på länge. Och vi vet att människor utsätts för fruktansvärda saker på så många håll både här hemma och långt borta. Men vi måste hålla fast vid tanken att krig hittills alltid tagit slut. Och att människor på något sätt reser sig, som efter översvämningarna vi nu ser i Nordkorea. En del saker blir bättre, även om det kostar blod, svett och tårar.

Och vi MÅSTE komma ihåg att varenda liten sak vi gör hjälper. Från Malmö till Mosul.

När vi lägger ihop allt vi gör, blir det ganska mycket…

 

Det här inlägget postades i Okategorisrad. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s