Om det hade varit jag…

…som befunnit mig på flykt i Danmark just nu. I söndags fick jag del av ett livsöde som följde med mig en hel, lång tågresa hem. En dansk kvinnas berättelse som jag bar med mig ända in i tryggheten i mitt eget hem. Det blev en debattartikel på SVT Opinion. Men när jag skulle somna tänkte jag fortfarande: Om det hade varit jag…

Om jag inte hade hetat Anna utan Samar. Om jag hade flytt från Syrien och den kirurgpraktik där jag arbetade. För att min arbetsplats blivit en grushög, mina kollegor dödade och min lägenhet bara varit ett rykande skal av betong och armeringsjärn. Om min man varit försvunnen och jag bestämt mig för att fly med mina tonårssöner (och de hade samma ålder som mina nu har). Om jag då, i den sista båten vi tog, slitits ifrån dem och den som körde båten sagt ”de kommer med nästa”. Och mina barn inte kom. Inte med nästa båt och inte med nästa. Om deras mobiler var döda. Om jag till slut hade tagit mig till Danmark, utan att ha kunnat spåra dem. Och jag nu fått höra att det danska folketinget skall ta ställning till ett beslut. Som innebär att att familjeåterförening ska tillåtas först tre år efter att en asylansökande fått uppehållstillstånd. Alltså i praktiken fyra år efter att man kommit till Danmark. Vad hade jag gjort?

Under tiden fortsätter Röda Korset, som den neutrala, opartiska humanitära organisation vi är, vårt arbete. Bland annat med familjeåterförening. Vi letar efter saknade anhöriga som kommit ifrån varandra i krig och konflikt. Varje dag över hela världen jobbar vårt globala nätverk med att sammanföra familjer som slitits isär, och återförenar tusentals familjer varje år. Vi förhåller oss neutrala. Ja. Men samtidigt står ordet HUMANITET överst bland våra grundprinciper. Och vi fortsätter därför ställa oss frågor, liksom våra kollegor i det danska Röda Korset: Hur viktigt är det för våra regeringar att värna asylrätten? Att se till att det finns lagliga vägar att söka asyl? Och, inte minst, att värna människors möjligheter att få återförenas med sina familjer?

Vi är djupt oroade över alla åtgärder som försvårar detta. I vårt eget land och i andra.

Idag skriver jag på SVT Opinion om situationen för kvinnor på flykt. Inspirationen kom från ett utmärkt seminarium som arrangerades i riksdagen nyligen. Jag skriver:

Tusentals kvinnor och flickor i flyktingläger har blivit traumatiserade av pågående väpnade konflikter. Tvångsäktenskap och våld i den nära relationen är vardag för väldigt många.

För de kvinnor som har modet att fly väntar en hård tid där några tappar bort sina familjer utmed flyktvägen medan andra utsätts för sexuellt våld av obekanta.

Livet för kvinnor och flickor på flykt är oerhört utsatt och därför är det bra att fem partier förra veckan bjöd in till en diskussion i riksdagen om migration och jämställdhet.

För Röda Korset är det uppenbart. Vi måste göra mer för kvinnor på flykt.

Det gäller både de som valt att stanna kvar som internflyktingar, de som bor i ett flyktingläger eller de som valt att fly till Europa.

Väpnande konflikter leder ofta till att familjer tappar bort varandra. Män, soldater som civila, försvinner oftare än kvinnor. Eftersom mannen oftast försörjer familjen orsakar hans försvinnande ekonomiska problem för de som blir kvar.

Möjligheten att efterforska är ofta viktigare för kvinnor eftersom de ofta möter svårigheter vad gäller arv, vårdnad av barn, ansökan om uppehållstillstånd/pass/medborgarskap.

De kan också utsättas för tvångsgifte på grund av mannens försvinnande.

Vi vet att människor lider fruktansvärt av att inte ha någon kontakt med sin familj eller ens veta vad som har hänt dem. Även om de misstänker att en familjemedlem är död hindrar ovissheten dem från att sörja och gå vidare i livet i det nya landet.

Vi vet också att barn som skiljs från vuxna familjemedlemmar löper större risk att traumatiseras, skadas fysiskt eller psykiskt, bli föräldralösa eller utsättas för olaglig adoption eller människohandel.

Fyra saker är avgörande för att underlätta för kvinnor på flykt:

För det första måste EU-länderna följa den internationella humanitära rätten och upprätthålla människors rätt att få information om en saknad anhörig.

Människor måste kunna återupprätta kontakten med familjemedlemmar som har försvunnit eller få information om dem.

För det andra måste EU-länderna öka ansträngningarna med att identifiera avlidna migranter på resvägar till och genom Europa. Det krävs att EU skapar en tydliga rutiner och riktlinjer för hur detta arbete ska genomföras.

Insamlad information om avlidna personer liksom en adekvat och värdig hantering av kroppar kan förhindra att avlidna försvinner spårlöst och underlätta för anhöriga i sorgeprocessen.

För det tredje måste EU-länderna öka medlen till kvinnojourer för att kvinnor på flykt ska få skydd undan våld, oavsett legal status. Kvinnor som blir utsatta för sexuella ändamål på resvägen till och genom Europa riskerar annars att bli avskurna från sina familjer.

För det fjärde måste EU-länderna ge människor på flykt rätt till vård, inklusive till mödra‐ och förlossningsvård, oavsett legal status.

Röda Korset fortsätter att stödja kvinnor som drabbats av krig eller väpnad konflikt.

Vi förebygger sexuellt våld genom att sprida kunskap om att alla former av sexuellt våld är förbjudet enligt internationell lag.

Vi bistår de som drabbats genom att se till att kvinnor får tillgång till katastrofhjälp och hälso- och sjukvård.

Riksdagsseminariet om kvinnor på flykt var ett steg i rätt riktning. Framför allt var det glädjande att se en så bred partipolitisk uppslutning kring rätten att söka asyl och familjeåterförening.

Nu förväntar sig Röda Korset att deltagarna i sin tur påverkar moderpartierna för att uppnå en bred överenskommelse i flyktingfrågan som värnar genusperspektivet och de mänskliga rättigheterna i svensk migrationspolitik. Detta gäller inte minst möjligheten för mammor att återförenas med sina barn. Och alla andra aspekter av familjeåterförening såklart. En familj kan se ut på tusen sätt.

 

Publicerat i Okategorisrad | 1 kommentar

Regeringen kräver ID. Röda Korset kräver svar!

Jag förväntar mig att vår regering svarar på den fråga Röda Korset har ställt i en månad nu, nämligen: HUR viktig är asylrätten?

Om några veckor åker jag till Syrien för att träffa min ordförandekollega i Syriska Röda Halvmånen. Och för att träffa de volontärer som dagligen riskerar sina liv för att hjälpa medmänniskor i det som kallas världens farligaste land. Vad menas med ett sådant uttryck? Siffror förstås. Flera hundra tusen människor är döda. Varav 50 av våra egna volontärer, sedan kriget bröt ut. Men bakom siffrorna? Fyraåringen i Aleppo, som jag berättade om i ett annat blogginlägg, till exempel. Han som tyckte om ansiktsmålningar och fjärilar. Han var sjuk. Han frös ihjäl. I en grushög som kallades ”provisoriskt skydd”. Bakom siffrorna finns också de som faktiskt lyckats fly från Syrien, fly för sina liv. De allra flesta – flera miljoner – är kvar inom landet eller i närområdet. Några har lyckats ta sig hit, till vårt land. Sammanlagt 160 000 medmänniskor sökte förra året asyl i Sverige, ett av världens rikaste länder, med hela infrastrukturen intakt och med ett behov av invandring. Detta är alldeles för många, säger vår regering. Som skriver, citat, att det krävs:

”åtgärder för att skapa andrum för svenskt flyktingmottagande”. En utgångspunkt är att situationen ”kräver att antalet personer som söker asyl och beviljas uppehållstillstånd i Sverige minskar kraftigt”. Jaha. Jag skulle vilja resa tillbaka till Sudan där jag var i höstas, och ta med mig dem som talar om för många flyktingar och systemkollaps, och visa hur det ser ut i t ex Darfur-området. Där talar vi inte 160 000 flyktingar. Där talar vi miljoner. Liksom i Libanon, ett hårt ansträngt land med yta som ett mindre svenskt landskap. Flera miljoner människor på flykt. Och så ser det ut på många håll i världen. Utom i EU, för hit tar sig inte särskilt många, statistiskt sett.

OM fyraåringen som frös ihjäl i en grushög i Syrien hade lyckats ta sig till just Sverige, mot alla odds, med sin familj, hade de då haft sina ID-handlingar med sig? Förmodligen inte. Deras papper hade varit förstörda eller beslagtagna. Det är så det ser ut i krig.

Nu, den 4 januari införs de svenska ID-kraven på bussar, tåg och passagerarfartyg till Sverige under tre år. Svenska Röda Korset vidhåller sin kritik mot lagen, både när det gäller innehåll och beredningen av förslaget.

Frågan till vår regering är HUR man kan tycka att asylrätten är viktig och samtidigt – UTAN remissförfaranden och djupare överväganden – införa en snabblag om ID-kontroller som i praktiken kan hindra utnyttjandet av rätten att söka asyl. Röda Korset har nu volontärer på plats på Københavns Hovedbanegård. Jag avundas inte mina kollegor där som skall berätta för desperata, utmattade människor som flytt för sina liv, att de efter sin långa resa inte kan ta sig till Sverige för att söka asyl, om de inte har sina ID-handlingar i ordning.

Vi får i Röda Korset, varje dag, rapporter från hela världen om att de mänskliga rättigheterna inte respekteras. Inte ens den helt centrala mänskliga rätten att söka asyl. Hur ser vi på den rätten i vårt eget land?

Röda Korset värnar vår neutralitet. Vi kritiserar aldrig något enskilt politiskt parti.  Vi värnar vår unika, stödjande roll och det faktum att vi verkar på direkt mandat av våra regeringar. Med detta sagt måste vi nu i all enkelhet upprepa de frågor vi ställde i december till vår regering. Jag vill, som ordförande för Svenska Röda Korset, veta:

HUR kan man tycka att asylrätten är viktig och samtidigt – utan remissförfaranden och djupare överväganden – införa en snabblag om ID-kontroller som i praktiken kan hindra utnyttjandet av rätten att söka asyl?

VILKA signaler sänder Sverige till omvärlden? Är vi fortfarande överens om att värna asylrätten och, i ett större perspektiv, de mänskliga rättigheter vi de facto ställt oss bakom tillsammans? I en situation där de goda exemplen uteblir kan istället motsatta strömningar få starkare fäste nationellt och internationellt. Det är en skrämmande utveckling som pågår just nu.

HUR rimmar ovanstående med den svenska lagstiftningsprocessen som vilar på ett inkluderande av samhällets olika röster? När det gäller förslaget om en snabblag har samråd INTE skett med några aktörer från det civila samhället. Genvägar, snabbförfaranden och inskränkningar i den mänskliga rättigheterna är en farlig väg att gå! Historien visar oss att det är just i svåra tider som etablerade rutiner ska hållas. Att garantera rättigheter kan kosta på både i pengar och i praktiska problem, vi har förståelse för att flyktingsituationen är allvarlig, men att riskera att inte garantera de mänskliga rättigheterna får mycket större konsekvenser.

MR-frågor nationellt bör inte hanteras som något separat från MR-frågor internationellt. Att i en upplevd ”krissituation” frångå vanliga normativa processer, såsom regeringen gjort ifråga om den så kallade snabblagen är olyckligt. I praktiken en risk för att MR-standards sänks utan djupare överväganden.

Sverige måste vara en stark röst för rätten att söka asyl och för ett humant och värdigt mottagande. Att införa åtgärder, så som omfattande ID-kontroller, som även regeringen noterat i praktiken kan inskränka asylrätten, är en mycket allvarlig utveckling.

DET FINNS INGA HUMANITÄRA LÖSNINGAR PÅ HUMANITÄRA KATASTROFER. DET FINNS BARA POLITISKA.

Röda Korset tar som sagt INTE partipolitisk ställning. Vi värnar vår neutralitet, vår opartiskhet och vår självständighet. Men överst bland våra grundprinciper står HUMANITET. Vi måste höja vår röst när vi anser att den humanitära rätten, rätten till asyl och de mänskliga rättigheterna äventyras.

Jag ser fram emot svar på mina frågor ovan. Det går utmärkt att twittra, maila, ringa. Eller varför inte knacka på.

PS. Bilden visar hur det ser ut just nu i ett av flyktinglägren i Libanon.

image

Publicerat i Okategorisrad | 1 kommentar

Hur viktig är asylrätten för vår regering?

Idag antog riksdagen lagen som ger regeringen rätt att införa id-kontroller på bussar, tåg och passagerarfartyg till Sverige under tre år. Svenska Röda Korset vidhåller sin kritik mot lagen, både när det gäller innehåll och beredningen av förslaget.

Frågan är hur man kan tycka att asylrätten är viktig och samtidigt – utan remissförfaranden och djupare överväganden – införa en snabblag om ID-kontroller som i praktiken kan hindra utnyttjandet av rätten att söka asyl.

Regeringen kallar det ”åtgärder för att skapa andrum för svenskt flyktingmottagande”. En utgångspunkt för förslagen är att situationen ”kräver att antalet personer som söker asyl och beviljas uppehållstillstånd i Sverige minskar kraftigt”.

Vi får, varje dag, rapporter från hela världen om att de mänskliga rättigheterna inte respekteras. Inte ens den helt centrala mänskliga rätten att söka asyl. Hur ser vi på den rätten i vårt eget land?

Röda Korset värnar vår neutralitet. Vi värnar vår unika, stödjande roll och det faktum att vi verkar på direkt mandat av våra regeringar. Med detta sagt måste vi nu i all enkelhet ställa frågor. Jag vill, som ordförande för Svenska Röda Korset, veta:

HUR kan man tycka att asylrätten är viktig och samtidigt – utan remissförfaranden och djupare överväganden – införa en snabblag om ID-kontroller som i praktiken kan hindra utnyttjandet av rätten att söka asyl?

VILKA signaler sänder Sverige till omvärlden? Är vi fortfarande överens om att värna asylrätten och, i ett större perspektiv, de mänskliga rättigheter vi de facto ställt oss bakom tillsammans? I en situation där de goda exemplen uteblir kan istället motsatta strömningar få starkare fäste nationellt och internationellt. Det är en skrämmande utveckling som pågår just nu.

HUR rimmar ovanstående med den svenska lagstiftningsprocessen som vilar på ett inkluderande av samhällets olika röster? När det gäller förslaget om en snabblag har samråd INTE skett med några aktörer från det civila samhället. Genvägar, snabbförfaranden och inskränkningar i den mänskliga rättigheterna är en farlig väg att gå! Historien visar oss att det är just i svåra tider som etablerade rutiner ska hållas. Att garantera rättigheter kan kosta på både i pengar och i praktiska problem, vi har förståelse för att flyktingsituationen är allvarlig, men att riskera att inte garantera de mänskliga rättigheterna får mycket större konsekvenser.

Förra veckan genomfördes rödakors- och rödahalvmånerörelsens internationella konferens i Genève. Vart fjärde år samlas vi, samt representanter för nästan varje regering i världen. Dessutom finns här samarbetsorganisationer inom FN, NGO-världen och akademiska institutioner för att tackla vår tids största humanitära utmaningar.

Svenska Röda Korset satt förra veckan jämte representanter för Utrikesdepartementet (UD), Försvarsdepartementet och Sida. Det var en unik möjlighet att säkerställa att Genèvekonventionerna efterlevs och hur vi tillsammans bättre ska skydda och hjälpa människor som tvingas på flykt.

MR-frågor nationellt bör inte hanteras som något separat från MR-frågor internationellt. Att i en upplevd ”krissituation” frångå vanliga normativa processer, såsom regeringen gjort ifråga om den så kallade snabblagen är olyckligt. I praktiken en risk för att MR-standards sänks utan djupare överväganden.

Sverige måste vara en stark röst för rätten att söka asyl och för ett humant och värdigt mottagande. Att införa åtgärder, så som omfattande ID-kontroller, som även regeringen noterat i praktiken kan inskränka asylrätten, är en mycket allvarlig utveckling.

DET FINNS INGA HUMANITÄRA LÖSNINGAR PÅ HUMANITÄRA KATASTROFER. DET FINNS BARA POLITISKA.

Röda Korset tar INTE partipolitisk ställning. Vi värnar vår neutralitet, vår opartiskhet och vår självständighet. Men överst bland våra grundprinciper står HUMANITET. Vi måste höja vår röst när vi anser att den humanitära rätten, rätten till asyl och de mänskliga rättigheterna äventyras.

Jag ser fram emot svar på mina frågor ovan.

Publicerat i Okategorisrad | 1 kommentar

Ett rött band

 

 

image
På bilden: Sicilianska Röda Kors-volontärer tar emot Henry Davison-medaljen i Genève förra veckan. Bakom syns herrarna As Sy och Konoe, generalsekreterare resp. Ordförande för världens Röda Halvmåne- och Röda Korsföreningar.
Så här i mitten av december påminns vi här i Sverige, oavsett om vi har någon tro eller inte, om Lucia-legenden, som ju av tradition sägs komma med Ljuset. Sedan årtusenden berättas att Sankta Lucia, från Sicilien, gick ut med mat till hungrande och hjälpte nödlidande. Ljusen i Lucias krona symboliserar ett löfte om att ljus kommer i vintermörkret. Men ljusen påminner också om att hon, liksom så många andra kontroversiella personer, blev bränd på bål (även om lågorna inte bet på just henne).

Legenden förtäljer att Lucia under sent 200-tal levde på Sicilien. Hon dog år 304 martyrdöden för sin tro och för att hon skänkt sin hemgift till de fattiga (!). Lågorna bet alltså inte, och till slut blev hon dödad genom att ett svärd stacks in i halsen. Resterna av henne kan ännu beses i S:t Jeremias kyrka i Venedig.

Legenden om henne är en ganska ruggig historia och det röda bandet om hennes midja symboliserar som bekant blod.

Men just i år, när jag ser det röda bandet, kommer jag att tänka på det jag fick uppleva förra veckan när 2000 personer samlades i Genève: Delegater från Röda Halvmånen, Röda Korset och regeringar från hela världen. En av dagarna, till stående ovationer från en gråtande publik, gick ca 50 volontärer från den sicilianska grenen av italienska Röda Korset upp på scenen för att ta emot den finaste utmärkelsen: Henry Davison-medaljen. De stod som ett rött band över den enorma scenen. De fick symbolisera alla volontärers insatser runt Medelhavet, för alla de människor som flyr.

Medaljörerna kommer från Sicilien, precis som Lucia. Och precis som hon har de nått de mest utsatta. De har också stått för en glimt av ljus och värdighet, för många, många tusen människor.

Under min vecka i Genève träffade jag inte bara med kollegor som arbetar nära Medelhavet – som i Syrien, Grekland, Libanon och Libyen. Utan också från Sudan, SydSudan, Eritrea, Afghanistan, Myanmar, Colombia. De berättelser de delar med sig av, om vad deras volontärer är med om, kan knappt sättas på pränt. Bara i Syrien har Röda Halvmånen sett 50 av sina volontärer dödas. En kollega från Damaskus berättar om en volontär som under ett uppdrag fick en alldeles särskild kontakt med en liten tjej som bodde i ett utbombat hus i Aleppo. De lekte litet varje vecka vid volontärernas besök. Tjejen var fyra och svårt traumatiserad. Men hon lekte ändå ibland. Hon hade en leksakskanin. Och hon tyckte om att få ansiktsmålningar. För ett par veckor sedan var hon iskall att röra vid – det är ju vinter i Syrien. När volontären kom tillbaka fyra dagar senare var hon död.

Flyktingkrisen är global. Och den är INTE en kris för EU. Eller för Sverige. Krisen, katastrofen, upplever de som flyr. Inte vi. De allra, allra flesta flyktingar i världen är kvar i sina hemländer eller i närområdet. De få som lyckas ta sig till Europa skulle EU kunna välkomna utan några som helst problem om vi hjälptes åt.

Volontärernas budskap var två

För det första: Ingen medmänniska som tvingas fly är illegal.

För det andra: Det finns inga humanitära lösningar på humanitära katastrofer. Bara politiska.

Röda Korset är rädda om vår neutralitet och vår opartiskhet. Men ”humanitet” står överst i våra grundprinciper. Och vi förväntar oss att de länder som kommit överens om den internationella humanitära rätten, och rätten att söka asyl, håller vad de lovar.

Jag vet inte om du firar Lucia eller inte, eller om du tillhör någon religion eller inte. Men låt oss hoppas att det symboliska ljus hon förväntas komma med, genom årtusendena och från Medelhavet till detta mörka land, kan väcka någon tanke.

Publicerat i Okategorisrad | 1 kommentar

Vad kan hindra Damokles svärd från att falla?

Jag kommer strax till Damokles. Men först: Regeringen aviserade som bekant nyligen förändringar i svenskt mottagande av flyktingar. De kallades ”åtgärder för att skapa andrum för svenskt flyktingmottagande”. En utgångspunkt för förslagen är att situationen ”kräver att antalet personer som söker asyl och beviljas uppehållstillstånd i Sverige minskar kraftigt”. Regeringen vill därför under en period anpassa asylreglerna till miniminivån i EU för att fler ska välja att söka asyl i andra EU-länder. Som en del av åtgärdspaketet angavs det även att Sverige ”i närtid inför ID-kontroller på samtliga kollektiva transportsätt till Sverige”.

Jag återkommer till detta. Låt mig bara först berätta en legend:

Damokles var anställd vid hovet i Syrakusa under antiken. Vid ett gästabud utsattes han av kungen för att bli sittandes med ett skarpslipat svärd, som hängde i ett enda hårstrå, över sitt huvud. Detta sedan han åtrått kungens plats. Men ”Damoklessvärd” har fått en vidare betydelse: Det har blivit ett bevingat uttryck för överhängande fara. Cicero använde det, liksom Shakespeare i Henrik IV. Kennedy på sin tid talade till FN om ”Damokles kärnvapensvärd”. Det dyker upp i våra TV-spel och i sångtexter.

När nu hela världens rödakors- och rödahalvmåne-organisationer plus reprsentanter för våra regeringar samlas i Genève (över 2000 personer), under parollen ”Power of Humanity”, känner jag att Damokles svärd hänger över våra huvuden. Och den övervägande faran vi hotas av är: UPPGIVENHET. Men:  Vi har varit utsatta för fara förut, och vi har övervunnit vår rädsla och gjort världen bättre tillsammans! Tänk bara på 1940-talet, när vi lyckades samlas kring Genève-konventionerna och den internationella humanitära rätten.

Nu får vi, varje dag, rapporter från hela världen om att de mänskliga rättigheterna inte respekteras. Inte ens den helt centrala mänskliga rätten att söka asyl.

Röda Korset värnar vår neutralitet. Vi värnar vår unika, stödjande roll och det faktum att vi verkar på direkt mandat av våra regeringar. Med detta sagt måste vi nu i all enkelhet ställa frågor. Jag vill, som ordförande för Svenska Röda Korset, veta:

HUR kan man tycka att asylrätten är viktig och samtidigt – utan remissförfaranden och djupare överväganden – införa en snabblag om ID-kontroller som i praktiken kan hindra utnyttjandet av rätten att söka asyl?

VILKA signaler sänder Sverige till omvärlden? Är vi fortfarande överens om att värna asylrätten och, i ett större perspektiv, de mänskliga rättigheter vi de facto ställt oss bakom tillsammans? I en situation där de goda exemplen uteblir kan istället motsatta strömningar få starkare fäste nationellt och internationellt. Det är en skrämmande utveckling som pågår just nu.

HUR rimmar ovanstående med den svenska lagstiftningsprocessen som vilar på ett inkluderande av samhällets olika röster? När det gäller förslaget om en snabblag har samråd INTE skett med några aktörer från det civila samhället. Genvägar, snabbförfaranden och inskränkningar i den mänskliga rättigheterna är en farlig väg att gå! Historien visar oss att det är just i svåra tider som etablerade rutiner ska hållas. Att garantera rättigheter kan kosta på både i pengar och i praktiska problem, vi har förståelse för att flyktingsituationen är allvarlig, men att riskera att inte garantera de mänskliga rättigheterna får mycket större konsekvenser.

Just nu pågår som sagt Internationella rödakors- och rödahalvmånerörelsens internationella konferens i Genève. Vart fjärde år samlas vi, samt representanter för nästan varje regering i världen. Dessutom finns här samarbetsorganisationer inom FN, NGO-världen och akademiska institutioner för att tackla vår tids största humanitära utmaningar.

Svenska Röda Korset sitter jämte representanter för Utrikesdepartementet (UD), Försvarsdepartementet och Sida. Det är en unik möjlighet att säkerställa att Genèvekonventionerna, krigets lagar, efterlevs och hur vi tillsammans bättre ska skydda och hjälpa människor som tvingas på flykt.

MR-frågor nationellt bör inte hanteras som något separat från MR-frågor internationellt. Att i en upplevd ”krissituation” frångå vanliga normativa processer, såsom regeringen gjort ifråga om den så kallade snabblagen är olyckligt. I praktiken en risk för att MR-standards sänks utan djupare överväganden.

Sverige måste vara en stark röst för rätten att söka asyl och för ett humant och värdigt mottagande. Att införa åtgärder, så som omfattande ID-kontroller, som även regeringen noterat i praktiken kan inskränka asylrätten, är en mycket allvarlig utveckling.

DET FINNS INGA HUMANITÄRA LÖSNINGAR PÅ HUMANITÄRA KATASTROFER. DET FINNS BARA POLITISKA.

Röda Korset tar INTE partipolitisk ställning. Vi värnar vår neutralitet, vår opartiskhet och vår självständighet. Men överst bland våra grundprinciper står HUMANITET. Vi måste höja vår röst när vi anser att den humanitära rätten, rätten till asyl och de mänskliga rättigheterna äventyras.

Publicerat i Okategorisrad | Lämna en kommentar

Vad pratar man om i Genève på Frivillighetens Dag?

Idag firas Frivillighetens Dag över hela världen.

Frivilliga

Bara i Röda Korset har vi nästan 17 miljoner volontärer som i 160 000 lokala kretsar gör skillnad. Varje dag. Idag tänker vi särskilt på alla frivilliga som arbetar i kris och konflikt. Till Genève har vi med oss en utställning som får mycket uppmärksamhet, och som är just på det temat inom vårt ViCE-projekt (Volunteers in Crisis and Emergencies). Bilden är tagen under ett ebola-utbrott.

Power of Humanity

Genève samlar i dagarna världens största och äldsta humanitära nätverk, Internationella rödakors- och rödahalvmånerörelsen med sina 189 nationella föreningar, Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen (IFRC), Internationella rödakorskommittén (ICRC) och representanter för de 196 stater som är parter till Genèvekonventionerna (1949).

Konferensen hålls den 4-10 december. Det är i huvudsak tre möten som var för sig och tillsammans bygger upp rörelsens sammanhållning och styrka. Mer än en miljon medlemmar och volontärer runt om i världen sluter upp kring uppdraget att stärka motståndskraften och förmågan att återhämta sig hos individer och lokalsamhällen som drabbas av kriser och katastrofer.

Under den internationella delen av konferensen, som bara hålls vart fjärde år, samlas representanter för nästan varje regering i världen, Internationella rödakors- och rödahalvmånerörelsen samt samarbetsorganisationer inom FN, NGO-världen och akademiska institutioner för att tackla vår tids största humanitära utmaningar.

Svenska Röda Korset jämte representanter för Utrikesdepartementet (UD), Försvarsdepartementet och Sida deltar med en delegation med mig och vår generalsekreterare Ulrika Årehed Kågström i spetsen.

 

De frågor vi från svensk sida främst kommer att driva är:

Rörelsens grundprinciper i praktiken

Genus och mångfald

Migration

Internationell humanitär rätt

Psykologiska effekter av väpnade konflikter och våld

Svensk kandidatur till Standing Commission: Vi lanserar Eva von Oelreich.

 

Svenska Röda Korsets delegation består av:

Anna Carlstedt, ordförande

Bo Hermansson, vice ordförande

Johan Strid, styrelseledamot

Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare

Hala Mohammed, ordföranden Röda Korsets Ungdomsförbund (RKUF)

Melker Måbeck, internationell chef

Sara Revell Ford, nationell chef

Dick Clomén, policyansvarig

Cecilia Tengroth, folkrättsrådsgivare

Maude Fröberg, pressekreterare

Andreas Malm, psykolog

Eva von Oelreich, kandidat Standing Commission

Publicerat i Okategorisrad | 1 kommentar

Vad kan rimligen lysa upp i detta mörker? En skola i Huddinge, till exempel.

Det är mörkt nu. Både bokstavligt och bildligt. Utanför mitt fönster på Röda Korsets kontor står en stackars julgran och hukar sig i det kalla regnet. Allt är grått. Och vår regering lägger förslag som slår hårt mot redan svårt utsatta medmänniskor. Ändå upplevde jag igår ett ljus, i form av helt fantastiska barn på en skola Huddinge, som tror att det går att förändra världen på riktigt. Jag återkommer till det.

Men först: Nu föreslås som du vet en tillfällig lagstiftning för att få fler flyktingar att söka asyl i andra länder. Jo, vi vet: Flyktingsituationen i Sverige och Europa har inga enkla lösningar och självklart måste vi lyssna när samhällsfunktioner slår larm. Men för vilka är situationen en kris? För oss i Sverige eller för människor som tvingas lämna allt och fly för sina liv? Regeringens förslag slår hårt mot de redan hårt utsatta och kommer påtagligt försämra möjligheterna till integration.

Tillfälliga uppehållstillstånd och avsaknad av rätt till familjeåterförening skapar oerhörd otrygghet och stress.

Vi inom Röda Korset är också djupt bekymrade över att lagstiftningen ska gälla i tre år. Det är en väldigt lång tid, och kommer att få svåra humanitära konsekvenser för många barn och vuxna som befinner sig på flykt. Röda Korset möter dagligen människor som är förtvivlade eftersom de får vänta i år på att få återse sin familj. Förslaget som nu ligger begränsar möjligheterna till familjeåterförening så mycket att rätten i princip kommer att bli obefintlig.

Samtidigt, medan mörkret sänker sig, fortsätter människor kämpa. Igår träffade jag barn på Vistaskolan. De hade – låg, mellan och högstadiet tillsammans – arrangerat en kväll där de bjöd in allmänheten och samlade in pengar till Röda Korsets arbete för människor på flykt. De samlade in över 56 000 kronor! Lilla Aktuellt uppmärksammade detta, och igår fick jag äran att ge dem ett diplom.

image1

Dessa barn på en skola i Huddinge, deras lärare och rektor, tror på allvar att de kan göra skillnad för utsatta medmänniskor. Jag hoppas att vi alla i Röda Korset fortfarande vågar tro det. Och även våra politiker.

Publicerat i Okategorisrad | 1 kommentar

Varför Paris!?

Inatt har våra kollegor i franska Röda Korset ägnat sig åt att bistå medmänniskor efter det fasansfulla terrordådet i Paris och en av dem skriver ett enda ord i sitt twitterflöde:
POURQUOI?
Varför.
Det har gått mindre än ett år sedan attentatet mot tidskriften Charlie Hebdo. Och nu detta. Det är inte konstigt att min franska kollega frågar varför – det undrar vi ju allihopa. Frågan är om det finns något svar. Paris brukar kallas kärlekens stad. En attack mot Paris är ett angrepp på öppenheten, friheten, humanismen. Här formulerades tankar om yttrandefrihet, religionsfrihet och jämlikhet för många hundra år sedan. Här skrevs också de första deklarationerna om de mänskliga rättigheterna.

Paris har alltid varit en smältdegel. Jag har bott där i fyra långa perioder och jag har varit där minst 100 gånger. Jag har djupt uppskattat samexistensen mellan olika (sub)kulturer, religioner, normer. Och toleransen. Men samtidigt har jag upplevt den djupa segregeringen, de brutala klyftorna, motsättningarna. På det sättet liknar såklart Frankrike resten av världen.

I skrivande stund meddelar President Hollande att IS tar på sig dåden. Alice Petrén skriver i sin alldeles färska bok ”Made in France – stolthet och nationalism”:
”För att förstå Frankrike och även dess relationer med omvärlden är som alltid historien nyckeln. […] Banden med det tidigare protektoratet Syrien är ytterligare en krigshärd som sätter spår i Frankrike. Rekryteringen till […] Islamiska staten är omfattande bland franska unga. Som nytillträdd president 2012 förespråkande Hollande inom kort en intervention i Syrien, men USA:s Barack Obama höll tillbaka. Frankrike har under lång tid stöttat motståndare till Bashar al-Assads regim, vilket också har varit omtvistat”.

Men liksom Petrén hävdar jag att det som hänt i Frankrike inte är en fråga om religion. Djupt okunniga människor försöker påstå att någon religion i sig skulle vara våldsammare än någon annan. Det är befängt. Däremot finns det nu, precis som det alltid har gjort, människor som i religioners namn gör fasansfulla saker. Vilka det handlat om har varit olika, men vi människor har alltid varit ungefär likadana. (Korståg, Nordirland, Ku Klux Klan, you name it…

De franska poeter jag har forskat om i mitt yrke, de som samtidigt var soldater, de som satt på slagfältet efter stridens slut och skrev i blod och lera medan kristna slaktade kristna, dag ut och dag in i Guds namn, de levde under 1500-talet. Men terrorn som rådde då, förföljelserna, de ledde till världens första traktat om religionsfrihet 1598. Saker gick att förändra. Människan är också kapabel att göra gott, och att gå framåt tillsammans. Låt oss komma ihåg det. De mänskliga rättigheterna skrevs. Kolonier blev fria. Det blev fred 1945. Balkankriget tog slut. Fler demokratier kommer till, med yttrande- och åsiktsfrihet.

Men har yttrandefriheten gränser? Vad innebär det att vara människa? Vad skall vi uthärda? Och vad är tolerans? Är det bra eller dåligt?

Den franska filosofen (med mera) Julia Kristeva skrev såhär i franska Le Figaro tidigare i år: ”La tolérance n’est que le degré zéro du questionnement, qui ne se réduit pas au généreux accueil d’autrui des autres, mais les invitent a se mettre en question eux-mêmes”

Det vill säga att toleransen inte är något annat än ifrågasättandets nollpunkt. Den låter sig inte reduceras till ett generöst mottagande av den andres ståndpunkter, utan bjuder endast in till ett ifrågasättande av sina egna. Klarar vi att ifrågasätta våra egna ståndpunkter i denna mörka tid, på ett sätt som för oss närmare varandra och får oss att vilja leva tillsammans och inte ta kål på varandra för att vi är olika?

Ingen av oss kan kanske svara på det.
Medan jag grubblar vidare bultar mitt hjärta för Paris och alla dess offer inatt. Je t’aime. Je vous aime.

Publicerat i Okategorisrad | Lämna en kommentar

Inre gränskontroller måste bli ytterst tillfällig lösning – med asylrätten intakt

När Sverige nu inför tillfälliga gränskontroller, efter beslut av regeringen, kommer det för de flyktingar som anländer till våra gränser att finnas tre val:

• Att söka asyl i Sverige.
• Att återvända till det land de närmast kommer ifrån.
• Att ta en annan väg om slutmålet är Norge eller Finland.

Det säger sig självt att det inte är en optimal situation att införa gränskontroller. Det kan bara vara en ytterst tillfällig lösning. Migrationsverket lovar att den som vill söka asyl ska kunna göra det även i fortsättningen. Det är en viktig signal. Det är en mänsklig rättighet att söka asyl och Sverige måste även framöver stå upp för asylrätten. Det gäller särskilt i en krissituation som den vi just nu befinner oss i.

Samtidigt undrar jag? För vem är detta en kris?
Det är lätt att fokus handlar om Sveriges förmåga att ta emot många människor på kort tid. Det ÄR en utmaning, men den är inte oöverstiglig. Och vi får inte glömma bort vad krisen faktiskt handlar om. Kriget i Syrien har lett till den utdragna flyktingsituationen som orsakar ett enormt, mänskligt lidande och tvingar miljontals människor på flykt. Situationen i migranters hemländer och i flyktingläger kring Syrien upplevs så farlig och ohållbar att män, kvinnor och barn inte ser en annan utväg än att ge sig iväg. Samtidigt ökar oron i Afghanistan vilket leder till att allt fler flyr mot en tryggare plats. En sådan trygg plats är Europa, och Sverige.
Samtidigt ser vi att systemen och mottagande i Europa inte fungerar. Människor på flykt får varken tak över huvudet, mat eller vatten. Utsatta grupper som ensamma barn och gravida kvinnor, får inte den hjälp de behöver. Det är allvarligt och nu måste fler agera.
Europa och Sverige måste visa solidaritet med de flyktingar som behöver skydd.

I det korta perspektivet handlar det om att Sverige måste samarbeta med länderna runt omkring så att utsattheten vid gränsen inte förvärras. Regeringen måste också använda ”gränskontrollstiden” till att göra sitt yttersta för att EU/andra länder samarbetar så att Europa visar solidaritet med världens flyktingar.
EU måste gå från ord till handling och visa att de menar allvar med att fördela människor på flykt. Vi ser med särskild oro på ensamkommande barn och deras situation.

Dessutom är frågan, om vi ser situationen i ett historiskt perspektiv: När har invandring varit ett problem? Var det ett problem för Amerika att över en miljon svenskar kom dit? Var det ett problem för Sverige att det kom hit valloner och byggde upp våra järnbruk? Var det ett problem med arbetskraftsinvandringen hit till Sverige när vår industri stod intakt efter kriget och vi skrek efter arbetskraft?

Jag vet att situationen är annorlunda nu. Jag vet att M. som arbetar som tandläkare på mottagningen i Vänersborg inte kom hit från Syrien för att han så väldigt gärna ville lämna allt för ett jobb i Sverige. Han flydde, liksom många miljoner medmänniskor just nu gör, för att deras hem bombas till grus, för att deras barn dödas, för att de torterats och tagits ifrån allt hopp om en framtid.

Vi är ett av världens rikaste länder. Vår infrastruktur står helt intakt. Media världen över rapporterar att svensk ekonomi går som tåget. Alla som kommer till oss är en resurs. Nedlagda skolor kan öppna igen. Yrken med brist på personal jublar. Utbildningsnivån ökar markant överallt i landet. Ser vi människor som ett problem eller en resurs?

Ja, de flyktingströmmar som nu når oss innebär en enorm påfrestning och omställning. Många volontärer är svårt ansträngda. Likaså kommuner, ideella organisationer och myndigheter. Men flyktingströmmen består av medmänniskor. Det är småbarnspappor. Systrar. Farmödrar. Jag kom nyligen från Sudan. Jag tänker att om man där grejar flera miljoner människor i flyktingläger i Darfur, eller om Libanon med en yta stor som Skåne kan ta emot fler miljoner…. Ja, då kan Sverige välkomna några hundra tusen som behöver vår hjälp.

Publicerat i Okategorisrad | 1 kommentar

Ett mirakel vid Nilen

Har precis landat hemma efter att ha rest tillsammans med Röda Kors-kollegor i Syd-Sudan och Sudan. Våra dagar gav oss djupa intryck. Men låt mig börja i en annan ände:

När jag var liten slukade jag böcker som utspelade sig i faraonernas Egypten (och i Sudan såklart, men det hade jag inte koll på då). Innehållet i dessa romaner hade säkert mycket lite att göra med historiska fakta, men jag älskade dem.

Mika Waltari, Pauline Gedges och Christian Jacq levandegjorde mumifieringsprocesser, pyramidbyggen, erövringskrig och kröningsceremonier. Det doftade ökensand och myrrha, det glimmade om smycken av guld och lapis lazuli och jag lärde mig namn och egenskaper hos alla mystiska egyptiska gudar i alla deras skepnader. I dessa böcker hade Nilen en särskild dragningskraft och jag började nära en dröm om att någon gång få färdas på den mäktiga floden: Fylld av krokodiler, kantad av tempelstäder och palmer. Jag låtsades att Ångermanälven var Nilen, ett band av silver under solguden Ra där ståtliga fåglar lyfte i flock (kråkorna fick duga som ibis-fåglar och örnar, men sol hade vi i alla fall även där jag växte upp i Ådalen). 

Nu, 30 år senare, sitter jag med kollegor på Röda Korsets kontor i Juba i Syd-Sudan, inte långt från Nilen, när vi får veta att ett cargoplan med civila ombord störtat i floden. Verksamheten hejdar sig. Mötet vi skulle haft med volontärer ställs in, för de beger sig genast till olycksplatsen vid flygplatsen. Vi får snabbt rapport om 17 döda. Sedan 41. Dödssiffran stiger. Två skall ha överlevt, varav ett litet barn.

Volontärerna skulle, på det inställda mötet, ha berättat om deras insatser mot kolera. I den ingår projekt för att förse befolkningen med rent vatten; själva grundförutsättningen för kolerabekämpning. Dagen före har vi besökt just ett sådant projekt vid Nilens strand. Där har ICRC – Internationella Röda Kors-kommittén – anlagt ett provisoriskt reningsverk med enkla medel vid floden, bemannat av volontärer från sydsudanesiska Röda Korset. Bygget må vara enkelt. Men det renar 700 000 liter vatten. Om dagen. Tankbilarna rullar oavbrutet därifrån. På totalt förstörda lervägar. Ordet ”totalförstört” får man använda ofta i Syd-Sudan, detta fina land som slits sönder av konflikter sedan minst 60 år. Många hoppades på en ljus framtid vid självständigheten 2011, men den tycks dröja. Flera områden plågas av väpnade konflikter, läget för folkhälsa och utbildning är katastrofalt, infrastrukturen är extremt svag och förstörs dessutom ofta helt på många ställen. Bränslebristen är akut, vilket i sig är en grym ironi då 98 % av landets inkomster kommer från olja som borde kunna göra det oerhört rikt.
Huvudstaden Juba är som en enorm, sliten, fattig by. Utegångsförbud råder på kvällarna.
Knappt farbara ”vägar ”, ständigt våld, extrem kriminalitet.
Och mitt i detta: Alla fantastiska vänliga, kämpande medmänniskor som vägrar ge upp. Röda Korset, Médecins Sans Frontières, FN-organ och många andra som lokalbefolkning samarbetar med i humanitära insatser.
Ibland måste vi här arbeta på ett sätt som vi inte vill, exempelvis genom att släppa mat och andra förnödenheter från luften för att vissa områden helt enkelt inte går att nå. Andra gånger måste operationer avbrytas för att volontärerna själva måste fly eller för att det man byggt upp förstörts.

Samtidigt sker det också i Syd-Sudan saker som inger hopp. Samma dag som planet störtar vid Nilen nås vi av nyheten att koleraepidemin nu är utrotad, för den här gången. Inga nya fall har rapporterats. Ibland när vår vardag känns tung kanske vi ska påminna oss om alla de tusentals sätt på vilka Röda Korset och andra gör skillnad, på riktigt.

Och jag tänker på de 700 000 litrarna som varje dag kan hämtas ur Nilen och bli till rent vatten.image

Från Syd-Sudan åkte vi via Etiopien till Sudan, och besökte en minst lika imponerande systerförening i Röda Halvmånen där. Vi fick träffa kollegor i imponerande projekt, och samtidigt se hur Röda Korsets/Röda Halvmånens grundprinciper om neutralitet och opartiskhet prövas i ett totalitärt land där vår stödjande roll och mandat från regeringen innebär stora utmaningar.

Men hur blev det då med mina barndomsdrömmar om Nilen? Jo, fast det såklart är helt oviktigt och fånigt världsligt, måste jag erkänna att jag blev barnsligt glad när våra sudanesiska vänner tog med oss i båt ut på Nilen. Hon var precis så mäktig som jag drömt om, och floden såg givetvis ut som silver (om än något bedagad). Jag vet inte om farao Hatshepsut nådde ända till Khartoum. Men det gjorde jag, och den kvällen på Nilen som avslutade vår resa gömmer jag i mitt hjärta som en skatt.
• Mitt nästa resmål? Göteborg, med bland annat kretsbesök och MR-dagar. Det blir också fint!

Publicerat i Okategorisrad | Lämna en kommentar